Karaktärer inom fanan

Det måste väl vara någon mer än jag som har en påbörjad karaktär till sommaren? Några ska säkert spela gamla karaktärer också. Vi kan väl göra en lång tråd där alla karaktärer i fanan presenterar sig och lite om vilka spelupplevelser som önskas? Då kan alla läsa, inspireras och börja fundera över relationer.

Jag börjar:
Gabrielle kallas Gabi.
Trygg, erfaren person som har varit i fanan länge. Den man gärna vänder sig till när man vill prata av sig. Hon löser inte dina problem, men är en bra lyssnare.
Gabi har varit med tillräckligt länge för att förstå att all Salens propaganda inte är sann, men att ta avstånd från den skulle kosta för mycket. Hon har valt att tro på Cordovien, på att kriget är rättfärdigt och på att det mesta saliter och befäl säger är sant i ett högre perspektiv. Vissa tankar har hon lärt sig att inte tänka. När de besvärliga tankarna kommer motar hon bort dem med en fosterländsk sång. De flesta i fanan ser Gabi som en god och hängiven cordov, men också som en som inte anger en vän i första taget.

Gabi blev gravid, och i slutet av förra våren var magen så stor och tung att hon sinkade fanan. Hon skickades till en jorgalsk by för att föda barnet, och i november fick ni bud om att hon skulle ansluta till er igen. Men Gabi kom inte, och ni har inte hört något sedan dess. (Hon gick vilse, som vanligt, blev tillfångatagen och hamnade i fånglägret Kreuzstern, varifrån ni kommer befria henne.)

Jag vill inte bestämma innan lajvet hur Gabi kommer att bete sig efter åtta månader i fångläger. Kanske går hon in i sin gamla roll och är på ytan som vanligt. Kanske bryter hon ihop och storgråter av oförklarliga anledningar. Men jag tänker inte låta henne bli inkompetent på slagfältet.



Jag lägger till lite mer utförlig information om Gabi:

När gilleskriget kom var Gabi i tonåren. Hon tog då sin yxa och anslöt sig till en grupp som förde offensivt gerillakrig mot gillet. I början utnyttjades mest hennes kunskaper i trädfällning till olika typer av värn, men hon fick också både utdela slag med sin yxa och ta emot lättare skador av fiendens vapen. När de gick i närkontakt med fienden var cordoverna oftast numerärt överlägsna och Gabi var aldrig den som utdelade det dödande slaget.

När gilleskriget var över var Gabi i första kullen som gjorde militärtjänst, trots att hon egentligen var något/några år för gammal. Sedan dess har hon tillhört den cordovska armén som slagfalk.

Gabi har nu deltagit i kampanjen i Jorgala i flera år. Hon dödar när hon måste, men känner ingen glädje i det. Har aldrig dödat eller plågat en civilist. Tänker att de som har tagit sig yrket soldat får skylla sig själva. Hon har ganska hög smärttålighet och har lärt sig olika knep för att uthärda smärta, bl.a. genom att sjunga cordovska sånger och tänka patriotiska tankar.

En dag inser Gabi att hon är gravid. Det gör henne arg och irriterad och hon uthärdar illamåendet med mutter och svordomar. Vissa av kamraterna förstår hennes irritation, medan andra lyckönskar henne till det välsignade tillståndet. Om någon vågar föreslå att hon skulle ta det lite lugnare p.g.a. barnet eller behöva hjälp med något ger hon dem en så mörk blick att de inte vill komma nära henne igen på flera dagar.

När hon inser att hon inte hänger med i fanans takt går hon med på att lämna armén tillfälligt för att föda barnet i en jorgalsk by. Det senaste ni hörde av henne var ett officiellt brev om att hon skulle ansluta till fanan igen.

Man får gärna småretas med Gabi om hennes dåliga lokalsinne. Det är något alla känner till. Men jag vill ha det hjärtligt och inte som någon form av mobbing.


Jag söker en förtrogen som vet mer om Gabis känsloliv, och förstår varför hon reagerar som hon gör. Någon intresserad?

Jag spelar Armand Arnaud de Lamentin, som jag tidigare spelat på Krigshjärta V och Luftskeppet som dök upp.

Armand har bakgrund som civil administratör kom ursprungligen till Jorgala för att hjälpa till att bygga upp Jorgalien. Vid krigsutbrottet tog han värvning i Falkgardet och har tjänstgjort som skyttefalk sedan dess, och bland annat varit i strid nära Himnavijk och vid Anabruin, samt tränat Folksoldater. Som militärt befäl är Armand inte exceptionell på något sätt, men han är välutbildad och diplomatisk. Han är beräknande, försiktig och intelligent.

Armand ser sig gärna som något av en krigarpoet, och ägnar gärna eventuell fritid till att skriva nationalromantiska sånger eller till att sjunga. Han talar gärna om Cordovien och vikten av att alla gör sin del för att syskonfolken ska segra mot Gillet, så att alla kan resa hem igen. Eller åtminstone slå sig ner i Jorgalien och återgå till sina tidigare liv. För att vara Cordov är han förövrigt både kunnig och intresserad av jorgalsk kultur.

Även om Armand aldrig skuller erkänna det för någon - kanske inte ens för sig själv - så ser han ner på de han upplever följer Cordovien blint. Själv anser han att han har tänkt till, sett igenom propagandan och efter noga övervägande konstaterat att Cordovien trots vissa brister ändå är det rimligaste alternativet att stödja. Gillet bygger ju på ett system som är ohållbart och kommer att rasa samman av sig självt förr eller senare.

Trots sin omedvetet elitistiska inställning är Armand artig och trevlig. Han använder ett bildat språk och berättar gärna sakligt för gardisterna vad han grundar sina beslut på. Han är snabb med att lära sig namnen på alla gardister som tillkommer till fanan och brukar artigt och med en akademisk nyfikenhet fråga nykomlingar om saker som hemvist och gamla befäl.

Inspirationskällor: Sgt. J.T. Sanborn (The Hurt Locker), Lt. Nathaniel Fick (Generation Kill), Människor som läst en A-kurs på universitetet och tror att de vet hur världen fungerar

Armand låter som Gabis favoritbefäl. Det får vi bygga någon relation runt.

Jag är inte tillräckligt populärkulturellt bildad för att känna till dina två första referenser, men den tredje är helt underbar.

Absolut! Till KH5 hann vi inte bygga så mycket relationer i gruppen eftersom all tid togs upp av att tillverka utrustning, så det tänkte jag ta igen till KH6

Eveline Desireuse de Olivet
Lansför

Eveline är glad och käck och sjunger gärna och mycket. Hon är en god cordov, men har en stark känsla för moral och medmänsklighet som ibland går ut över plikten.
Eveline har svårt att hantera dålig stämning och kan lätt bli lite socialt handikappad om det uppstår en konflikt hon har svårt att lägga sig i.

Nyckelord: Pepp, sång, medmänsklighet

Det verkar som om Eveline och Gabi är ganska lika. Ska vi sjunga ihop?

Spelar Reynaud precis som jag gjorde under Fältlägret.

Reynaud har genomgått en lång resa igenom det Cordovska straffsystemet där han landsteg i Jorgalien som Rotemästare, men lyckades tabba sig och blev satt i straffläget i 7 månader. Detta är dock inte allmänt känt, förrutom för ledningen självfallet. Därefter sändes han in för att ansluta sig till en rote skyttefalkar som han hängt med tills 1 månad innan lajvet, då han blev "befodrad" till att leda den nyformade (inofficiella straffroten) med kanonjärer.

Detta har bidragit till att Reynaud inte lider av den sorts fanatism som de grönaste (hehe) Cordoverna lider av, men är brutalt patriotisk och tror till fullo på det Cordovska systemet. Det bestraffade honom trots allt för hans misstag men upphöjde honom sedan för hans kamp att bli accepterad som god Cordov igen. Numera är han en glad men sansad person med en förkärlek för fysiska lösningar på konflikter till vardags men rycks ibland med under strid och återgår till den sorts tendenser som fick honom bestraffad från första början. Reynauds motto är "Alltid frivillig, alltid först".

Skapar jättegärna massor med mysiga inrelationer, ovänliga eller vänliga!

Kan också passa på att vi i kanonroten gärna ser att folk har lite skepsis mot oss pga vår inblandning med Gillerska metoder. Men vi är samtidigt inte på något sätt ute efter att behandlas som smuts!

Mitt rollnamn är inte riktigt bestämt än, men däremot kommer han gå under smeknamnet "Petit Père" eller "Papy" (Pappa).
Han är en veteran från första gilleskriget, dvs han har väldigt god koll på det militära livet, men det mesta av käckheten har försvunnit.
Han är väldigt omhändertagande och beskyddande om sina gardistkamrater och därav fått sitt smeknamn. (eventuellt tänkte jag vara ansvarig för de fallnas fana, vara lite av en "keeper of the memory" så att säga.)
Inspirationskällor till rollen är bland andra Sgt Elias i "Plutonen".

Jag kommer spela Lynette, eller Lynne som jag gärna ser att så många som möjligt av fanmedlemmarna kallar mig om ni minns det! Spelade henne på Fältlägret förra sommaren.

Lynne är en person som inte gör någonting halvhjärtat - ska man sjunga, så sjunger man, ska man strida, så strider man, ska man sova, så sover man och ska man bada så badar man, och moder Cordovien, vad man badar då! De i roten som kände henne innan hennes lillebror Jean dog av blodförgiftning förra sommaren kanske har märkt att hon numera är extremt mån om hur alla i roten mår och försöker ta hand om alla, eftersom hon uppfattar det som att roten är den familj hon har kvar på den här sida havet. Hon har annars lämnat tvillingdöttrar på drygt tre år efter sig hemma i Vency. Andra än rotemedlemmar kan visserligen vara goda vänner, men roten är familj, oavsett hur nära relation hon har med folket i den. Vänlighet och medkänsla sträcker sig dock inte till fiender, oavsett vilken situation de hamnat i.
Lynne har varit ganska länge i Jorgala nu, men majoriteten av tiden har hon varit i bygarnison i söder, och har många jorgalska vänner hon skriver till ibland från byarna där, och därför har hon också större förståelse för och tycker bättre om jorgalerna än de flesta cordover vid fronten.

Nyckelord: Rotetillhörighet, helhjärtad, jorgalvän

Etienne "LeFou" Arago

LeFou är en god cordovsk soldat i sina bästa år.

Som ung upplevde han den cordovska revolutionen och deltog i stenkastning och gatustrider när det gamla förtrycket störtades i gruset. I sann revolutionär anda tog han sedan värvning när garderna bildades för att ersätta de gamla ordnarna och gjorde sin plikt för att skydda det nya idealsamhälle som växte fram. Tyvärr var oroligheterna så gott som över när han var klar med rekrytutbildningen, och han tillbringade sina första år som soldat i relativt lugn. Större delen av tiden tjänstgjorde han vid garnisionen i slottet Vency, hemma i den vackra provinsen Angverde. Med tiden svalnade hans revolutionära kamplust och han började se fram emot dagen då hans tjänstgöringstid var till ända och han kunde återvända hem till byn.

Tråkigt nog bröt kriget i Jorgala ut innan LeFou blev hemförlovad, och efter en hemsk sjöresa befann han sig plötsligt i ett främmande land befolkat av underliga människor och fiender. Gillet! De onda krafter som i hans barndom härjat och bränt det vackra Cordovien hade återuppstått ur mardrömmarna!

LeFou har befunit sig i Jorgala under hela kampanjen och hör till de härdade veteranerna. Under kriget har hans entusiasm för det revolutionära Cordovien slutgiltigt falnat och han kämpar numera mer för sig själv och sina kamrater än för att sprida flamman. Drömmen om att komma hem är vad som håller honom vid liv. Han möter de flesta svårigheter med galghumor eller axelryckningar, och han har svårt för alltför entusiastiska salsfantaster och nyutnämnda underbefäl. Däremot är han lojal mot sin rote och sin fana, och han vet att sammanhållning och samarbete är det enda som kan få någon av oss helskinnade tillbaka till Cordovien.

Nyckelord: Avtrubbad, hemlängtan, galghumor.

En till från Vency! Känner Lynne dig?

Julian Débrouillard du Tronvijk
Julian Débrouillard (Rådig) föddes 286 i ett fiskarkollektiv i staden Tronvijk. Julian har gjort sig känd som en väldigt lojal och övertygad ideologisk cordov och anser att det cordovska systemet är överlägset alla andra (hans kunskap om andra system är ju väldigt begränsad, men med tanke på hur bra Cordovien är så kan ju inget vara bättre eller hur?). Julian talar gärna länge och gott om Cordoviens godhet (och om andra folks ondhet eller okunnighet).
Han trivdes som fisken i vattnet under sin värnplikt och föga förvånande så ansågs hans soldategenskaper som synnerligen goda och följaktligen så var armén en naturlig placering för den rådige Julian.

Han värderar kamratskapet väldigt högt. Är extremt lojal mot sina kamrater (och mot Cordovien). Som hans namn antyder är han en rådig person. Drar sig inte för att ta initiativ som gynnar gruppen och försöka ofta ingjuta både hopp, mod och glädje när det föreligger behov för det.
Julian gillar arméns struktur. Det är dessutom den enda struktur han känner till då han tillbringat hela sitt vuxna liv inom just armén. Julian har presterat väl inom armén och har nyligen ”belönats” genom att bli lansför. Något han själv mer värderar som ett tecken för att han tjänar Cordovien efter bästa förmåga. Höge befäl förtjänar respekt anser Julian, inte så mycket personen utan mer vad graden innebär.

Han skulle dock aldrig komma på tanken att kalla sig själv för veteran (även om han varit med om sin beskärda del av strider) eller anse att han har mer kunskap än någon av sina kamrater på grund av detta. Han ställer sig väldigt främmande till hela begreppet veteraner då han anser att många av nationens största hjältar betalt det yttersta priset för sin framgång. I hans mening är det detta något som är värt att hyllas. Inte att man klarat sitt egna liv.

Är i övrigt ganska så okomplicerad person.

Nyckelord: Lojalitet, Kamratskap, Ärbarhet, Ideologi och övertygelse.

(Återkommer om när Julian placerades in i Pepparroten, förslagsvis ganska mycket i närtid efter Fältlägret för att ersätta eventuella förluster)

Falkskytt Eloise De Brenne.
Eloise har varit i krig i lite mer än ett år och har varit med om en hel del skit som gjort henne ganska cynisk. Hon verkar inte se någon större skillnad på att döda soldater och på att att döda civila och barn. Har ett ganska osunt förhållande till att döda och gör det ibland mest för att hon kan, får hon se en ekorre är hennes första tanke oftast "Hm, vart la jag nu mitt armborst?" Hon försöker vara en god cordov, kanske lyckas hon också, men hon verkar vara lite osäker på hur man ska göra och vara. Ser dönländare som onda och jorgaler som korkade.

Hon är väldigt lojal mot sin rote och sina vänner, särskilt Amélie, som hon varit placerad tillsammans med nästan lika länge som hon varit i krig. Hon är rätt pålitlig, kan oftast behålla lugnet även i de mest pressade situationer. I rote 33 är hon ganska ny, tidigare var hon placerad i rote Tretton(som spelades på "Luftskeppet som dök upp", jag var dock inte med då). Pratar inte om sin familj och sin uppväxt om ingen frågar henne om det rakt ut.

Dämpar gärna ångest och sorg med alkohol. Tycker om att sjunga.

Amèlie de Die

Amèlie kommer från en typisk cordovsk storfamilj med många yngre syskon och var till en början en väldigt glad prick. Hon gillade att busa och skämta och var något av en pajas. Hon tog värvning för typ fyra år sen vilket slutade med att hon blev totalt förstörd.

Det hände något under hösten förra året (en hemlig massaker på civila som ni inte känner till IN) det värsta hon varit med om hittills och hennes största källa till ångest. Efter detta hatar hon partisaner mer än allt annat. Eloise var med där också och nu har vi blivit satta i er mönsterrote för att förhoppningsvis skärpa till oss och bli goda cordover igen.

Numera är Amèlie rätt uppgiven, bitter på att hon inte får träffa sina gamla rotekamrater och besviken på sig själv och på Cordovien, hon har börjat tveka! Kriget var inte alls som hon trodde det skulle vara, vi skulle bli hjältar men i stället skickas vi runt, dör som flugor och skickas ut på meningslösa uppdrag som ofta slutar i katastrof. Det är något som inte funkar i Cordovien.

Plockat ur huvudet på Amèlie:
Jorgaler är lite som barn eller djur, det vet inte vad som är bäst för dem och när de inte fattar måste en slå dem tills de gör det. Jag såg fram emot att frälsa dem, men nu ser jag bara passiva, hunsade gastar. Vad ska vi med dem till? Vi skulle bli vänner med vårt systerfolk jorgalerna men de flesta av dem vill inte ens ha oss här, jag fattar inte.

Jag längtar efter att vara den jag var innan kriget, inte direkt hem men efter mig själv. Jag kanske till och med skulle kunna ha ett annat liv i Dönland. Eller någon annanstans som inte är så torftigt. Och någonstans där jag kan glömma allt.

Jag känner inte igen mig själv alls. Det jag var mest rädd för har hänt, jag skulle fortsätta bry mig och tro på det jag gör men nu är det som att jag har blivit avtrubbad. Jag känner ingenting alls under striderna, jag bara går på som en maskin, en mördarmaskin. Var är flamman?

Värnfalken:
Théodore (fortfarande utan efternamn)
Théodore har just nu en identitetskris. Han har ett stort begär att få vara en del av gruppen, att få känna en mer djup samhörighet än den Cordovska. Hemma fanns inte möjligheten till den samhörigheten. Där hade han inte heller några vuxna att se upp till och vara som föräldrar till honom. Dessutom kändes den världen för liten för Théodore, vars hunger för ny kunskap inte kunde törstas. Han vill se det som finns bortom havet!

Med denna bakrunden så är Théodore ganska mån om att inte sticka ut i gemenskapen, att få passa in i ett tätare sammanhang. Han bär på en stor rädsla att skämma ut sig och bli utstött. Därför är han lättpåverkad och följer majoriteten. Han följer den starka och vänder lätt kappan efter vinden.

Théodore har precis anlänt till fänikan. Han har ännu inte varit i närheten av strid. Något han ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Äntligen ska han få visa för sina kamrater och Cordovien vad han går för! Inombords vilar dock den illamående obehagliga känslan av stor oro. Man kan inte helt tänka bort chansen att man kan ha otur just den dagen då man först ska dra vapen mot fienden.  

Nyckelord: Osäkerhet, Lättpåverkan, Rädsla


Detta är mina tankar kring spel mot min karaktär samt lite hur jag har tänkt kring spel:

Jag skulle gärna se att folk spelar upp att jag är ny rekryt som egentligen är alldeles för ung för krig. Eller kanske din karaktär anser att det är bra att man tidigt lär sig växa upp. Théodore kommer att vara osäker och rädd till och börja med , men kanske kommer han att ändras med några som kan bli goda gestalter att se upp till och lita på. Sådana som kan få Théodore att växa som person. Ett alternativ är att han bryts ned och blir en orädd maskin. Båda alternativen är kul.

Jag har fortfarande inget efternamn... får se hur jag ska göra med det...

Jag ser fram emot att på ett självsäkert sätt leverera "sanningar" om livet, kriget och tillvaron, som Théodore oreflekterat kan hålla med om. (Om jag inte i stället bestämmer mig för att krypa in bakom en sten och ha ångest.)

En liten detalj bara: Theodore kan inte ha anlänt senare än landstigningen. Kampanjen har pågått i fyra dagar och vi kan inte ha fått förstärkningar ännu. Men han han ju ha kommit i land bland de sista och misst själva striden, som jag förstått det så vann vi ganska lätt även om första anfallsvågen tog en del förluster.

Vi har några som kommer anlända in-lajv, så på något sätt kommer det förstärkningar. Men det verkar väl vettigt att Théodore kommer strax innan resan mot Valoi, om du tycker det passar, Didrik.

Nu är jag ju inte en del av fanan men jag har varit så lite koll har ni ju på mig.

Stabsfänrik Titti Rigide de Toulonne (off Karolina Staël)
ca 30 år

Titti är disciplinerad, effektiv och känslokall. Det är svårt att tänka sig någon order som Titti inte har utfört eller inte skulle utföra. Hon har som soldat utfört varje order med perfektion, dock inte med känsla, känslor är något som Titti inte verkar ha helt lätt för. Hon har en hårdhet som genomsyrar hela henne. Ett av få tillfällen då hon visar starka känslor är om någon säger något illa om Noell Chase de la Scierie (fänrik fana 723). Då får denna någon på käften. Därför har de flesta på väldigt kort tid insett att man inte talar illa om Noell i Tittis närhet, inte om man vill undvika en eller två blåtiror.

När Titti är ”off-duty” är hon möjligen lite mer varmsint men fortfarande tillräckligt känslokall att göra folk runt henne nervösa.

Innan Titti blev befodrad till stabsfänrik var hon en synnerligen exemplarisk skyttefalk. Hon var med vid utrensningen av sydskaegi och har stridit i Jorgala sedan dess. Träffsäkert, effektivt och smått fanatiskt utfört. Insatta personer kan säkert ha hört talas om henne som en förebild bland skyttefalkar. Titti har inte varit en del av fänika 72 tidigare, med undantag för ett år sedan. Då förde hon befäl (som fänrik) över fana 723 under några månader, med Noell som adjutant. De var då ute på enskilt uppdrag och ej tillsammans med fanan. Efter det skickades Titti till militärakademin i Nebel för officersutbildning och kom till fänika 72 strax innan deras avfärd norrut, utnämnd till stabsfänrik.

När Titti var fänrik över fanan kunde antagligen några märka hur nära hon samarbetade med Noell. Det var nästan som att hon inte kunde leda utan honom. Det kom aldrig spontana order från Titti, utan allt rådfrågades mer eller mindre genom Noell. Deras relation var dock strikt professionell. Lite off kan jag avslöja att Titti inte alls trivs som befäl, hon är den perfekta soldaten att utföra en order men det här med att ge order är inte hennes grej alls. Utan Noell hade hon varit illa ute som fänrik. Men riktigt så insiktsfulla att de inser det är nog inte så många i fanan.

Titti inser vikten av att följa regler och ordning och kan bli otroligt frustrerad om detta inte upprätthålls. Vid sådana tillfällen kan hon ryta till och säga exakt hur det ska gå till.

Titti känner inte många i fänikan sedan innan. Hon har som sagt lett fana 723, där kan hon ha kontakter. I övrigt har hon stridit i södra Jorgala och innan dess utbildat sig och arbetat vid Toulonnes garnison under flera år (ca 305-313, under den tiden födde hon även två barn). Om du känner att våra karaktärer ska känna varandra lite extra bra är det bara att höra av er!

Om spelet
Av er medspelare skulle jag önska att ni spelade upp Tittis kantighet och känslolöshet. Hon kommer såklart att spricka ngn gång under spelet men då är detta något ni aldrig sett förut.

Ni får även gärna dra i mig och tycka att jag ska med ut och strida. Jag (spelaren) lockas inte av strid men Titti gör det däremot och jag vill gärna att Titti ska känna lite kval över att behöva flytta pluppar i ett stabstält framför att göra det Titti är bra på - vara en enkel men duktig skyttefalk.

Till sist får ni gärna spela upp att jag faktiskt har ett rykte om att ha varit en utomordentlig skyttefalk. Titti var säkert ett mycket stridsdeltagande fänrik i fanan och kan säkert ha utfört några fantastiska prestationer i strid.

snabbt ang Théodore
Min tanke är precis som ni säger, han kom som några av de sista förstärkningarna och var (i egenskap av värnfalk) inte med i några stridigheter under landstigningen.
over and out

Cécile "La Rouge" de la Brigue
Rotemäster för 31an

Cécile har varit i Jorgala i princip sen landsättningen började.
Hon är född i ett bondekollektiv men kände efter värnplikten (och möjligtvis lite propaganda...) att det här med att hjälpa vårt systerfolk i Jorgala var hennes kall som god cordov.

Nu har hon spenderat i princip hela sitt vuxna liv på andra sidan havet, och viss bitterhet över det hela har börjat uppstå, hon minns ju knappt Cordovien ändå längre. Och jorgalerna är rätt otacksamma, även om det finns vettiga med.

Cécile tror dock på systemet, på Salen och på befälen, de vet vad de håller på med. Om man inte skulle tro på det kan man ju lika gärna ge upp, man kan ju inte slåss för ingenting... Alltså måste de ha rätt.

Hon hade varit lansför i ungefär ett halvår när hon nyligen blev blev fältbefodrad till rotemäster under en strid där roten led stora förluster (vi kommer att vara 3 stycken dag ett i 31an), tänk starship troopers; "We need a corpral! You're it until you die or we find someone better!", ett ansvar som hon skött relativt klanderfritt, om än lite väl nitiskt. Det bottnar snarare i osäkerhet och rädsla för att behöva ta skulden för en rotekamrats död än att hon är en odräglig paragrafryttare, men det är ju kul om folk tolkar det olika.

Som person är hon ganska rättfram, men menar väl och bryr sig mycket om rotekamrater och vänner. Hon är ung, hurtig och driven, fortfarande inte helt krossad av krigets fasor och elände även om det börjar tära på henne ordentligt det senaste. Hon har för det mesta alltid något positivt att säga om alla och nåt uppmuntrande att sjunga. Hon anser att hon ska vara ett föredöme för övriga gardister i roten och man ser sällan att hon slarvar med saker; persedelvård och rapportering sköts minutiöst.

Nyckelord: Systemet, Lojalitet, Ordning, Uppriktighet.

Gerard "Grand Geulle/Käften" du Vencyville
Rotemäster 32:an

Gerard är en gammal krigshäst, riden till utmattningens gräns. Som ung deltog han i Gilleskriget och den påföljande revolutionen. Han spenderade sedan en tid hemma i Vency, och gifte sig sedemera med sig ungdomskärlek från Trasthem. Men han hade svårt att anpassa sig till det civila livet igen, i vår värld hade han fått diagnosen PTSD, men den Cordoviska psykvården är inte helt utvecklad. Efter bara ett par år var han tillbaka i armén och har aldrig varit hemma sen dess. Han slogs mot pirater vid kusten och hjälpte till att utbilda folksoldater under freden. När striderna i Jorgalien bröt ut hamnade han med fänika 72 från år 316. Nu är han med sin rote med i offensiven i Valois.

Som befäl (rotemäster) är han rakt på sak och relativt barsk. Att komma med klagomål och invändningar gör en inte populär. Däremot är han obrottsligt på sina truppers sida och en anledning till att han inte stigit högre i graderna är att han ibland har svårt att hålla tyst. Detta är en av anledningarna till hans tillnamn "Käften". I fält är han obönhörlig och i strid är han skoningslös.

Till vardags är Gerard lite knepig. Han har varit med om för mycket och sett för mycket skit. Han kan växla mellan att vara relativt lugn och skämtsam till svarta perioder när han tycks väldigt fjärran från resten av mänskligheten. Ibland blir han rasande, bara för att från ett ögonblick till nästa släppa det hela. Men det händer att han slåss, och när han dricker blir det värre. Lyckligtvis dricker han inte så ofta.

Gerard dras med ett antal krigsskador. Ibland krånglar han högra fot. Han ser heller inte så bra efter att ha utsatts för en gasattack. (Jag har en träningsskada i foten och kommer köra utan linser.)

Inspiration: Sergeant Barnes, Captain Ronald Speirs, Feldwebel Steiner

Nyckelord: Krigsskadad, vansinne, våld, lojalitet mot förbandet

Jacob de Loup (Ulven)

- Tjänst gjorde som ulv i ungdommen
- Hemförlåvad cirka 10 år
- Tvångs inkallad till en reserv fänika som gardist , den fänikan blev totalt krossad (se Ryss anfallet i "Enemy at the Gates")
- Överflyttad till 32an med överlevarna
- Lansför över "Les Lance de la Montagne du Nord" (Nordbergens lansen)

Nyckel ord : Grinig gubbe, Officers förakt, Salit hat, Överlevare